Kapitel 4. Europa växer
Tillväxten hade under långa tider varit i praktiken obefintlig och under perioder till och med negativ efter sjukdomsperioder eller krig. Efter romarrikets fall föll tillväxten, och kunskapen om olika teknologier försvann i Europa, t.ex. användandet av cement, en teknik som inte återupptäcktes förrän under 1200-talet. Tillväxten ökade emellertid successivt framför allt under 1800-talet för att under 1900-talet växa med i snitt 2 % per år.
Malthus och en del andra historiker har pekat på att det var svårt att varaktigt förbättra levnadsstandarden för befolkningen. Det går att se att efter perioder av kriser, såsom långa pestperioder, ökade levnadsstandarden och tillgången på föda och det blev även brist på arbetskraft. Med ökad levnadsstandard ökade befolkningen igen, vilket i sin tur återigen ledde till sämre levnadsstandard för den genomsnittlige individen eftersom tillgången på mat och andra förnödenheter var tämligen konstant under långa perioder. Vi kan dra paralleller till djurriket där vi kan finna liknande samband. I genomsnitt var det i praktiken ingen eller mycket låg befolkningstillväxt. Man har beräknat att den vid vår tideräknings början var 0,05 % per år, för att fram till omkring år 1750 stiga till 0,5 % per år.
Varför var den finansiella utvecklingen snabbare i Europa än i andra delar av världen under dessa århundraden? Man kan peka på många faktorer. Det är naturligtvis en komplex kedja av händelser som bidrar till ekonomisk expansion, men stödjande institutioner, etablerade marknadsplatser och tillgång till olika former av kreditgivning är alla viktiga förklaringsfaktorer. Industrialisering och massproduktion är andra nyckelord. Den industriella revolutionen startade i England som fick en snabbare tillväxt än andra länder i Europa. Pådrivande faktorer var omfattande befolkningsförflyttningar från landsbygd till stad, allokering av kapital till olika industriella projekt, utbyggnad av infrastruktur och eliminering av flaskhalsar i produktionen. Känns detta igen från vad vi nu upplever i t.ex. Kina? England utvidgade också sitt imperium med början under 1700-talet och fick tillgång till råvaror och andra värdefulla insatsvaror.
Topografin var en annan faktor som underlättade den ekonomiska utvecklingen i Europa. Kuster och floder förhindrade invasioner av främmande styrkor och underlättade också den fysiska handeln. Europas tempererade klimat, med lägre genomsnittstemperaturer än i t.ex. Asien, begränsade förekomsten av epidemier och naturkatastrofer. Europa hade också ett utbud av olika politiska och ekonomiska centra som konkurrerade med varandra och drev på utvecklingen. Variation snarare än centralisering således. Det privata ägandet var också betydande och relativt väl reglerat i Europa jämfört med andra världsdelar.
Väl fungerande institutioner och en stödjande statsmakt är viktiga förutsättningar för att handel, marknader och kapitalism ska utvecklas. Staten och dess företrädare kan ibland stödja och ibland undertrycka ett kapitalistiskt marknadssystem. Utan ett underförstått stöd från stat och myndigheter försvåras möjligheterna för marknadssystemet att arbeta effektivt. Staten bör vara stödjande eller åtminstone neutral och helst ha samma övergripande målsättningar som marknadens aktörer. I Italiens statsliknande städer, som Venedig och Florens, låg makten hos stadens bankirer och deras likar, i Holland och senare i England fick kommersiella grupper allt större makt. Efter 1830 års revolution i Frankrike blev kommersiella krafter en del av den styrande administrationen. Frankrike har av historiska och sociala skäl varit ett land där kapitalismen utvecklades sent. Man kan säga att det fanns två olika Frankrike: ett maritimt som var väl anpassat till och deltog i 1700-talets ekonomiska expansion genom sjöfarten, och ett lantligt som utvecklades svagt ekonomiskt beroende på bl.a. svåra transportförhållanden i det utbredda landet med låg grad av centralisering – olikt dagens Frankrike!
Spanien var en nation som hade byggt sitt välstånd på att erövra nya länder och där utvinna och hemföra varor, varav guld var en av de viktigaste. När guldtillgången sinade förlorade även Spanien sitt inflytande. Landet hade inte byggt upp någon nämnvärd inhemsk industri. Guldindexet, som mätte det totala värdet på infört guld, steg från 1500-talets början från i praktiken 0 till 15 för att under 1600-talet falla tillbaka till 2–3.
Japan var länge relativt isolerat. Under mitten av 1800-talet ersattes det gamla feodala systemet med samurajer av ett mer modernt system, och Japan började sända medborgare utomlands för att utbilda sig i USA och Västeuropa. Mellan 1870 och 1940 växte den japanska ekonomin med i genomsnitt knappt 2 % per år för att stiga till 3,5 % efter 1940 för att under 1990- och 2000- talen bli lägre igen.
Varför delar av Asien inte utvecklades lika snabbt finns det olika teorier om. Bernstein talar om en fyrfaktormodell där äganderättens skydd, fungerande kapitalmarknader, goda kommunikationer och transporter och en kommersialisering av uppfinningar är de centrala faktorerna. Flera asiatiska länder var på ett tidigt stadium både mer upplysta och avancerade än sina europeiska långväga grannar men utvecklade inte sina uppfinningar till kommersiella framgångar eller centrala hjälpmedel på det sätt som senare kom att ske i Europa. Sett i ett 2000 årigt tidsperspektiv, har dock Europas och senare Nordamerikas stora andel av världens BNP, varit kort med 1900 talets som dess stora glansperiod. Ett förhållande som succesivt ändras under 2000 talet med den starka ekonomiska växten i tillväxtländerna med Kina i främsta ledet.
Tillgången på riskvilliga investerare – individer som är villiga att satsa pengar eller andra tillgångar för att få en avkastning senare i livet – är naturligtvis en av de viktigaste förutsättningarna för ekonomisk utveckling. De riskvilliga hade ofta egna investeringsstrategier som kan liknas vid dagens ”investeringsstrategier för internationella aktieplacerare”. Man kanske köpte in sig i ett fartyg eller en fartygslast med destination Fjärran Östern, och avkastningen på en sådan investering, förutsatt att fartyget återvände, kunde bli stor men också tidsmässigt avlägsen – man fick räkna med en tidshorisont på flera månader eller till och med år. Det liknar ju dagens aktiemarknad, eller hur? Dåtidens affärsmän kunde tilldelas monopolrättigheter på vissa produkter eller marknader i utbyte mot att man hjälpte myndigheterna att finansiera ett krig eller en expedition. I takt med att de europeiska statsbildningarna växte blev det allt svårare för staten att förlita sig enbart på tillgångarna hos ledaren eller den härskande eliten. Länderna började i stället låna pengar, till en början med ledaren som garant, senare staten.
Individers enskilda företagande är en grundförutsättning för den ekonomiska utvecklingen, men för att kunna göra större åtaganden har köpmän av hävd gått samman i partnerskap. Sådana förekom redan på romartiden, och på medeltiden etablerades s.k. compagnia (familjeföretag). Under 1300-talets senare del och på 1400-talet utvecklades s.k. Grosse Ravensburger Gesellschaft, en sammanslutning av flera familjeföretag. Dessa företag hade obegränsat betalningsansvar, vilket dock inte alltid var det mest praktiska. Som alternativ utvecklades därför ”partnerskap med begränsat ansvar” som successivt ersatte eller kompletterade familjeföretagen.
Nästa steg var att dela upp varje företags ägande i ”andelar” som kunde överföras till eller säljas till ett aktiebolag (”joint stock Company”). Den växande handeln med Ostindien under 1600-talet organiserades t.ex. efter hand på detta sätt.
Parallellt med utvecklingen av handel, industri och finansiella tjänster genom många olika marknadsplatser för aktiehandel, investeringar, kreditgivning etc., har det alltid funnits större ekonomiska centra. Efter Rom kom Bysans (senare Konstantinopel), Venedig på 1400-talet, Amsterdam på 1600-talet och in bit in på 1700-talet, London under 1800-talet och New York från 1900-talet fram till i dag. Det är dessa ekonomiska centra snarare än de politiska huvudstäderna som har utgjort kärnan i världsekonomin och drivit på dess utveckling. Där har oftast de högsta priserna, de finaste varorna och den tätaste fartygs- och godstrafiken funnits.
Även om det alltid finns flera ekonomiska centra är det oftast ett som är ledande. Gradvis kan ett centrum konkurreras ut av nästa, och sådana skiften tenderar att påskyndas av finansiella kriser och andra ekonomiska problem eller när nya regioner växer fram inom världsekonomin.
Den nuvarande snabba utvecklingen i vissa delar av Asien, särskilt i Kina, kommer att leda till nya, konkurrerande finansiella och politiska centra. Den här typen av förändringar är naturliga och har uppkommit flera gånger i världshistorien. En annan fråga är hur betydelsen av rent fysiska centra kommer att påverkas av den ”virtuella” utvecklingen med Internet och dess ögonblickligt tillgängliga globala information.
