Kapitel 2. Rialto Vecchio – Låt pengarna rulla!
De tidiga marknaderna från 1000-talet och framåt var viktiga platser för handel och transaktioner. Handelsplatsernas utveckling skapade i sin tur ett gradvist behov av finansiärer. Rialto Nouvo och Rialto Vecchio var de centrala marknadsplatserna i Venedig. Nära dessa fanns en ”loggia” där de mest betydelsefulla köpmännen förhandlade och gjorde avslut, skrev under kontrakt och bestämde vilka varor som skulle sändas vart – ett slags tidig börs.
Efter romarrikets fall hade tillväxten fallit och kunskapen om olika teknologier försvunnit. Tillväxten hade efter detta under långa tider varit i praktiken obefintlig och i perioder även negativ, bl.a. efter epidemier och krig.
En viktig faktor för utvecklingen är äganderätten. I de regioner där äganderätten är svag är oftast tillväxten sämre. Det finns inget större incitament om man inte vet om man i morgon kommer att vara ägare till sina varor eller hus eller landområde. Men det går att hitta köpekontrakt av land så tidigt som år 2000 f.Kr.
En annan aspekt på äganderätten är den som Hardin beskriver. Han diskuterar problematiken med gemensamt ägt land eller allmän egendom. Han tar upp ett exempel med en herde som sätter ut ett extra djur på en allmän äng. Skadan på ängen blir liten eftersom ängen är stor och djuret äter lite, men om många herdar resonerar på samma sätt blir den totala skadan stor och alla herdarna missgynnas. Moderna paralleller går lätt att hitta.
I handeln köpmän emellan, ofta med utländska varor, kunde värdet av köpet ibland minska, men ofta ökade det efter att varuutbytet hade skett. Med andra ord, pengar användes för att skapa mer pengar. När framgångsrika köpmän tjänade pengar under medeltiden insåg man också att pengarna inte kunde arbeta och förmeras om de sparades hemma i familjens kassakista. För att få hjulen att rulla måste det finnas ett sätt att föra över kapital från de grupper som hade medlen till dem som hade idéerna. Individer eller grupper som hade mer pengar än vad det egna behovet krävde, men som saknade intressanta produkter att köpa eller projekt att investera i, kunde låna ut sitt överskott. Det tar ju även ofta en lång tid mellan själva investeringen och den framtida eventuella avkastningen.
Att låna ut pengar kunde ses som en investering i sig själv. Kreditgivaren lånade ut en viss summa pengar till ett specifikt projekt och fick som ersättning en del av vinsten från detta projekt, en ränta. Låntagaren var villig att betala tillbaka till kreditgivaren en del av vinsten på transaktionen – en transaktion som utan en villig långivare antagligen inte hade ägt rum. Å andra sidan fick långivaren tillgång till ett projekt som han annars troligen inte kunnat delta i. Dessa affärstransaktioner blev början på ett slags kapitalmarknad, där pengar i sig blev en handelsvara.
Det var inte kapitaluppbyggnaden i sig som var det viktigaste för tillväxten utan förmågan att sätta kapitalet i omlopp, i cirkulation, att fördela kapitalet inom ett större system. I stället för att pengarna samlades på hög hos de välbeställda fick entreprenöriella köpmän chansen att förmera kapitalet genom handel och investeringar.
Framväxten av en tidig form av försäkring underlättade handeln. Redan på 1200-talet kunde man tala om ett försök till försäkringar, det s.k. försäkringslånet. En köpman fick av t.ex. en skeppsredare ett förskott som täckte en del av varorna. Om varorna aldrig kom fram fick han behålla pengarna som en kompensation för de förlorade varorna. Mer moderna försäkringar verkar ha uppstått under 1300-talet i nuvarande Italien med Genua och Venedig som viktiga städer.
En intressant företeelse som successivt växte fram under 1100-talet och framåt var bruket av växlar. En köpman kunde få betalt för sina varor i en växel som han sedan i vissa fall kunde lösa in i olika städer. Med denna tidiga bankverksamhet redan under sent 1100-tal kunde man föra över pengar mellan olika konton samt sätta in pengar in en stad och ta ut i en annan. Det sägs att det fanns över 50 banker i Florens på 1300-talet. Det förekom till och med checkkrediter.
Lån har alltid diskuterats, och det fanns i Rom under klassisk tid, utlåning av pengar där räntan kunde variera betydligt. Under tiden därefter var Europa i stagnation och sönderfall. Under 800-talet bekämpades lån med hänvisning till gamla prejudikat och föreställningar. Den tidens lån hade haft som huvudsyfte att lösa överhängande kriser som brist på dryck, boskap och mat. Effekten av dessa mer privata lån var att låntagarna ofta hade svårt att betala tillbaka och låneverksamheten blev kritiserad. I takt med att handeln utvidgades fanns behovet av att, som vi tidigare diskuterat, kunna utvidga sin rörelse. Det ansågs att den som nu lånade ut pengarna skulle få ersättning för den uteblivna vinst som långivaren hade gjort om han hade behållit pengarna och använt dem till egna affärer.
Räntan varierade förstås, men räntan i Florens och Venedig på 1200-talet kunde vara runt 20 %. Under 1300-talet sjönk räntan till mellan 5 och 10 %. Räntan skilde sig också mellan å ena sidan kommersiella lån som hade en lägre ränta och mer privata lån som hade en högre ränta. Man diskuterar ibland kring räntenivåer, och man kan se att räntan under stabila, blomstrande tider var lägre och att den steg under orostider. Under romartiden kunde räntan ligga kring 4 % för att under krig öka till 12 %. Vid romarrikets kollaps steg följaktligen räntan kraftigt.
